Nätet är hemskt, och helt helt underbart...

Nätet är min bästa vän, och fiende.

Det är där jag hittat mycket av det jag inte vill veta. Och det är där jag fortsätter gå in och leta.

Nu var det ungefär två månader sedan som jag med hjälp av en tidningsartikel fick min sambo att se sanningen i vitögat. Att han han är en sexmissbrukare, och att han måste göra något åt saken. För mig är det ofattbart att han inte gjort något åt det innan, men han säger att han velat sluta så många gånger, men att han alltid faller tillbaka. Att han inte förstått att det verkligen är ett problem, utan att det varit ett nöje som gått "lite" för långt.

Han nöje har varit mitt missnöje i ungefär fem år!

Sensommaren för fem år sedan... Vårt förhållande var ganska nytt och vi hade inte flyttat ihop ännu. Jag hittade för första gången en kontaktsida på nätet där han sökte "sommaräventyr". Anledningen att jag hittade till den över huvud taget var att han hade råkat spara ner en bild på sig själv, märkt med sidans logga och hans användarnamn i ena hörnet, på min dator. Jag registrerade mig på sidan och gjorde honom uppmärksam på att jag hittat honom, men när jag konfronterade honom blånekade han.
Av alla reaktioner som jag hade gått igenom i mitt huvud var det den enda jag inte hade föreställt mig. Jag kände mig förbisedd, dumförklarad och oattraktiv.

Det var första gången av många.

Det första gångerna, kanske tre gånger med ett halvår mellan varje gång, trodde jag verkligen att det var engångsföreteelser. Att jag verkligen lyckats komma på honom de gånger han gjort "något dumt". Han sa ju att det var så. Kanske förstod jag att det inte var sanningen. Antagligen, eftersom jag nu ständigt var på jakt efter tecken och bevis.

Det har varit sidor på nätet, det har varit sms och mms. Det har varit ett par summor á 500 kr på hans kontoutdrag märkta "godis"...

I våras, någon månad innan vår dotter skulle komma, kom jag så på honom för vad jag trodde skulle vara sista gången. Det var han som så länge velat ha barn, och till slut kände även jag att barn-timman var slagen på min biologiska klocka. Mitt i allt stånkande och stönande med tung mage och fixande inför bebisens ankomst hittade jag en hel hög med sms som handlade om allt ifrån att hon skickat nya foton till hans "fulmail" (hennes kommentar) till att hon hittat ett par som de kunde ha sex med månaden efter. Jag blev förtvivlad och förstod för allt i världen inte att han kunde göra så när han nu var i färd med att bli pappa och allt. Jag kände att om jag inte haft lilltjejen i magen så hade det här varit slutet på vårt förhållande.
Den här gången var han mer ångerfull än någon gång tidigare. Kanske för att jag reagerade starkare denna gång. Kanske för att jag ställde ultimatum. Kanske för att han själv kände att han hade förlorat kontrollen.

Efter att vår dotter kom i mars levde jag i full tro om att det nu var slut på hans dumheter. Vi hade ju så fullt upp med allt, och hur skulle han kunna vara så dum att göra något efter förra gångens ångest och löften?
Men kallduschen kom, som man kanske hade kunnat vänta sig och alla som varit i min sits säkert känner igen och kunde ha sagt att den kommer. Jag kände mig verkligen som en idiot.

Nya sidor på kontaktsidor på nätet, två msn-adresser med hundratals kontakter, köp av cam-shower, mail, meddelanden på facebook...

Ja där är vi idag. Han har som sagt insett sitt problem. Han har sökt hjälp. Han har fått ett återfall.

JAG:
- Har inte varit på min första tid hos psykologen ännu.
- Funderar dag ut och dag in på alla händelser jag känner till.
- Funderar på vad det finns för grejer jag inte känner till.
- Söker vidare på NÄTET...