Idag är en dålig dag

Idag känns allt bara skit. Egentligen började det nog igår när jag tog ett bad, och föll i gråt där när jag satt och hade det som bäst. Det är inget ovanligt i att jag gråter en skvätt om kvällarna, men det händer oftast efter att sambon gått och lagt sig.

Jag klev upp ur badet som inte längre var så trevligt, och så kom han in när jag sitter där på toalettstolen och gråter... Han säger först inget, men kramar mig och torkar mina tårar. Efter en stund säger han "är det ingen bra dag idag?" och hela mitt inre skriker "INGEN dag är en bra dag!", men utåt fortsätter jag bara gråta. Jag vill att han ska hålla om mig och säga att han älskar mig, att jag är finast i hela världen, men han säger "är det något jag kan göra?". Jag säger att han kan gå ut med hunden, som ligger bredvid och ser ledsen ut även han, och att jag vill ha en kopp te när han kommer tillbaka.

Idag fick jag ett sms där han frågar om det känns bättre idag och han säger att han tycker att det är så jobbigt att se mig ledsen. Jag svarar med det längsta smset jag nånsin skrivit att det känns inte bättre idag, det känns jättejobbigt alla dagar! Jag skriver att jag vill att han ska säga att han älskar mig, att jag inte tycker att det är så himla illa att han kollat på porr utan det värsta är att han flirtat med andra, smsat, träffat nån på fika, att han gett andra komplimanger men inte mig...

Han svarar att han försöker bli bättre på det där med att ge mig komplimanger och bekräftelse. Han svarar att han jag är fantastisk och att han inte vill byta bort mig mot någon i hela världen.

Jag funderar på om det kommer att hjälpa att han blir bättre på att ge mig komplimanger. Jag funderar på om jag kommer att kunna leva med minnena att han gett andra det jag vill ha men inte fått. Jag funderar på hur det hade varit om han gett mig bekräftelse samtidigt som han gjort allt detta andra, hade det känts annorlunda då? Hade det känts bättre? Hade det varit lättare?

Shopping

Något helt annat idag. Från mitt medberoende till något som kanske kan kallas för mitt beroende... Shopping ;o)

Skämt åsido, men visst är det härligt att bära hem en påse med något som man förälskat sig i i en butik, provat och känner sig toksnygg i, och sedan vet att man kommer att vara snygg i flera gånger i framtiden!

Detta är senaste inköpet, och nu behöver jag bara en klänning att bära till inför 40-årsskivan vi ska på om någon vecka.

Är det en del av hans beroende?

Tyvärr blir det alltför sällan jag skriver här. Inte för att jag inte funderar på något utan för att jag har häcken full med massa jobb. Man skulle kunna tro att man skulle ha någon minut över emellanåt när man är mammaledig, men icke! Det är ju inte så lätt för er att veta, men förutom mitt heltidsjobb som jag är föräldraledig från så driver jag ett litet företag som denna höst gått väldigt bra. Mitt företag tillverkar produkter som tar ganska mycket tid i anspråk och därför kan man kanske diskutera det där med "gått väldigt bra", för hur mycket tid ska man lägga ner och hur mycket vill man få betalt?! Men jag tycker iaf att när efterfrågan är större än tillgången, och man finns på några av Stockholms och övriga Sveriges "fina" butiker, då känns det som det går väldigt bra :o)



Vad jag iaf funderat på, bland annat, den sista tiden är det här med att vårt sexliv plötsligt blommat upp. Vi har haft sex fler gånger de senaste två veckorna än det senaste 1½ året, och det har känts bra, men efteråt så kan jag inte låta bli att fundera på om det är en del av hans beroende. Att det efter att han har gjort en del framsteg och inte haft några kontakter via nätet, sms osv, börjar "klia i fingrarna" på honom och att han då vänder sig till mig för att det är tillåtet...

Men så tänker jag tillbaka till mitt besök hos psykologen för någon vecka sedan, och hennes ord att det är ju det man vill, att han ska vända sitt behov till att inkludera mig och inte andra. Då känns det lite bättre.

Appropå det där besöket hos psykologen så kändes det bra. Hon har min sambos bakgrund eftersom han gått dit tidigare så jag behöver liksom inte förklara den. Det blev väl inte så mycket mer än lite presentation och lite prat om hur allt började för mig, när jag kom på honom första gången osv. Men jag ser fram emot nästa besök. Det känns bra. Det känns som ett steg i rätt riktning - vart det nu kommer bära av...

Sex

Hur är det för andra som levt med en sexmissbrukare... hur har ert sexliv varit under tiden er man/kvinna missbrukat sex? Vad jag förstår så har många ett till synes "normalt" sexliv hemma, och det är därför ännu svårare att ta till sig varför ens respektive sökt annat.

I vårt fall har sexlivet varit under all kritik. Under det senaste året kan jag räkna gångerna vi haft sex på min ena hand. Och tyvärr har det inte varit mycket bättre innan heller.

Detta gör att jag verkligen känner att han gjort detta ISTÄLLET FÖR att ha sex med mig. För att han inte attraheras av mig.
Jag känner inte att det är mitt fel på något sätt att han inte gör det, utan tycker bara att det är jobbigt att det är så... Förstår inte varför han bedyrar att han älskar mig, för älskar man någon så vill man väl även ha sex!?


Igår i alla fall, ca åtta veckor efter hans "uppvaknande" och ett par veckor efter att hans avhållsamhet på sex veckor är avklarad, hade vi sex. Det är andra gången sedan vi fick barn (i mars), och fjärde eller femte gången sedan i juli förra året.
Jag visste inte om jag ville. Visste inte om jag inte ville för att jag var arg på honom eller om det var för att jag skulle känna mig otillräcklig.

Det kändes bra. Jag grät efteråt. Jag vet inte riktigt varför, tårarna bara kom. Kanske av lättnad.

Det var ett sex som fick mig att känna mig attraktiv, sexig... Jag kände att han var närvarande och att han ville ha sex med MIG.

Jag vet inte vilken väg vi kommer att vandra. Jag vet inte var vi kommer sluta. Men det här var en liten milstolpe. Förhoppningsvis känner han likadant.

Nätet är hemskt, och helt helt underbart...

Nätet är min bästa vän, och fiende.

Det är där jag hittat mycket av det jag inte vill veta. Och det är där jag fortsätter gå in och leta.

Nu var det ungefär två månader sedan som jag med hjälp av en tidningsartikel fick min sambo att se sanningen i vitögat. Att han han är en sexmissbrukare, och att han måste göra något åt saken. För mig är det ofattbart att han inte gjort något åt det innan, men han säger att han velat sluta så många gånger, men att han alltid faller tillbaka. Att han inte förstått att det verkligen är ett problem, utan att det varit ett nöje som gått "lite" för långt.

Han nöje har varit mitt missnöje i ungefär fem år!

Sensommaren för fem år sedan... Vårt förhållande var ganska nytt och vi hade inte flyttat ihop ännu. Jag hittade för första gången en kontaktsida på nätet där han sökte "sommaräventyr". Anledningen att jag hittade till den över huvud taget var att han hade råkat spara ner en bild på sig själv, märkt med sidans logga och hans användarnamn i ena hörnet, på min dator. Jag registrerade mig på sidan och gjorde honom uppmärksam på att jag hittat honom, men när jag konfronterade honom blånekade han.
Av alla reaktioner som jag hade gått igenom i mitt huvud var det den enda jag inte hade föreställt mig. Jag kände mig förbisedd, dumförklarad och oattraktiv.

Det var första gången av många.

Det första gångerna, kanske tre gånger med ett halvår mellan varje gång, trodde jag verkligen att det var engångsföreteelser. Att jag verkligen lyckats komma på honom de gånger han gjort "något dumt". Han sa ju att det var så. Kanske förstod jag att det inte var sanningen. Antagligen, eftersom jag nu ständigt var på jakt efter tecken och bevis.

Det har varit sidor på nätet, det har varit sms och mms. Det har varit ett par summor á 500 kr på hans kontoutdrag märkta "godis"...

I våras, någon månad innan vår dotter skulle komma, kom jag så på honom för vad jag trodde skulle vara sista gången. Det var han som så länge velat ha barn, och till slut kände även jag att barn-timman var slagen på min biologiska klocka. Mitt i allt stånkande och stönande med tung mage och fixande inför bebisens ankomst hittade jag en hel hög med sms som handlade om allt ifrån att hon skickat nya foton till hans "fulmail" (hennes kommentar) till att hon hittat ett par som de kunde ha sex med månaden efter. Jag blev förtvivlad och förstod för allt i världen inte att han kunde göra så när han nu var i färd med att bli pappa och allt. Jag kände att om jag inte haft lilltjejen i magen så hade det här varit slutet på vårt förhållande.
Den här gången var han mer ångerfull än någon gång tidigare. Kanske för att jag reagerade starkare denna gång. Kanske för att jag ställde ultimatum. Kanske för att han själv kände att han hade förlorat kontrollen.

Efter att vår dotter kom i mars levde jag i full tro om att det nu var slut på hans dumheter. Vi hade ju så fullt upp med allt, och hur skulle han kunna vara så dum att göra något efter förra gångens ångest och löften?
Men kallduschen kom, som man kanske hade kunnat vänta sig och alla som varit i min sits säkert känner igen och kunde ha sagt att den kommer. Jag kände mig verkligen som en idiot.

Nya sidor på kontaktsidor på nätet, två msn-adresser med hundratals kontakter, köp av cam-shower, mail, meddelanden på facebook...

Ja där är vi idag. Han har som sagt insett sitt problem. Han har sökt hjälp. Han har fått ett återfall.

JAG:
- Har inte varit på min första tid hos psykologen ännu.
- Funderar dag ut och dag in på alla händelser jag känner till.
- Funderar på vad det finns för grejer jag inte känner till.
- Söker vidare på NÄTET...

Sms-diskussion

Det är alltid när jag går och lägger mig eller strax innan, oftast när jag står och borstar tänderna eller i duschen, som det slår till. Det är då tårarna knackar på, hur mycket jag än vill att de inte ska göra det. De går liksom inte att stoppa... De bara tränger fram.

Eftersom jag är hos mamma nu så får jag liksom hålla minen, och det går bra eftersom jag får umgås med lillan och ha det mysigt om dagarna. Men när jag gick upp och la mig för att sova så blev det lite sms-ande med sambon som åkte härifrån igår på em, och då blev jag helt sänkt igen.

Jag uttryckte mina känslor om att jag inte känner att jag orkar kämpa, att jag inte kan föreställa mig oss ha sex igen och att när jag härom dagen såg några sexbilder på nätet så fick jag riktig ångest! Jag berättade oxå om att när jag för någon vecka sen tänkte tillfredsställa mig själv så avbröt jag mitt i för det funkade bara inte. Jag fick en känsla av äckel, och kände på något sätt att jag inte dög. Inte ens inför mig själv!

Jag hoppas verkligen att jag kan komma på andra tankar. Att det kan hjälpa att gå och prata med en terapeut. Att jag kan få tillbaka den självkänsla som jag aldrig haft något problem med tidigare.

Jag är ny på det här

Ja, inte på att blogga, men på att vara medberoende till en sexmissbrukare...

Eller, jag är ju inte så ny på det enligt definition, jag har ju bara inte vetat att jag är det.

Jag har inte varit på något möte, någon träff eller gått i terapi ännu, men jag ska. Tiden är bokad. Jag är alltså skitdålig på det här.

Jag hoppas förstå mer, förstå vad det handlar om, förstå termer (har just lärt mig ordet dysberoende = sexmissbruk, sex -och- kärleksberoende, relationsmissbruk, etc.), förstå vad min sambo hållit på med, förstå varför jag kallas MEDBEROENDE, förstå vad man kan göra åt saken och framför allt FÖRSTÅ VAD JAG VILL...

Just nu är jag arg, förbannad, besviken, skitledsen och hopplös, och funderar på VARFÖR JAG VARIT SÅ DUM(?) och inte lämnade förhållandet medan tid var. Första gången jag kom på honom på nätet, andra gången jag kom på honom, tredje gången... innan jag blev på smällen... men nu är jag här - kvar!

Jag minns varenda namn på tjejerna i hans mobil.
Jag minns ansiktet på de tjejer jag lyckats identifiera.
Jag minns alla hans undanflykter de gånger jag kommit på honom...

Jag har svårt att se honom i ögonen.
Jag har svårt att låta bli att gråta minst en gång per dag.
Jag har svårt att se något som har med sex att göra (bilder, filmklipp, kontaktsidor) utan att få ångest.
Jag har svårt att föreställa mig ett sexliv i det här förhållandet igen.
Jag har svårt att tro att det kommer att bli bra igen...

Jag tvivlar - men måste försöka. Ger jag det en chans (till) så kan jag i alla fall säga att jag försökte.